Någon älskar alltid mer

2011-03-16T23:46:00.005+01:00

Åh, jag ser ju att ni ibland tittar in här.
Som om ni letade efter hon som var jag.

Jag undrar så.

Kanske ville ni inte att jag flyttade,
kanske är det inte bara jag som
har svårt för att hitta nya stigar.
Men mina ord kommer inte lättare här
än de gör där jag är nu.
Och jag måste låta min början få vila.

Klicka på ordet går i föregående inlägg
och kom.
Snälla.

2011-01-06T02:19:00.007+01:00

Allt som skrivs måste ha en riktning.
För att kunna läsas.
Av alla.

Tack du som finns hos mig.
Kom, vi går.

2011-01-05T11:10:00.007+01:00

Mycket funderingar.
På det som är banalt.
Blogg t.ex.
Inte vill jag sluta skriva. Det är inte så.
Inte vill jag gömma mig heller, inte springa.
Och inte kasta bort.
Så många ord har jag slängt, aldrig mer. Det
har jag lovat mig själv. Aldrig mer.

Jag satte punkt för hjärtat igår.
Det gjorde så ofantligt ont.

Där har orden hittat mig.

Inte lättvindigt, nej aldrig så,

men de har funnits.

Det går inte att förklara styrkan i det

som ligger inkapslat där,

men kanske några få förstår.

Sedan öppnades en nytt litet rum.
Ekande tomt,
inget har jag att ställa in.

Och här då? Jag vill inte dölja.
Ville försiktigt flytta undan bara,
låta historia ligga i en vacker låda.
Med öppet lock.
Men tekniken är inte på min sida.
Två ensamma salar utan någon som vakar över mig
är mer än jag orkar just nu,
samtidigt, att byta namn på detta går inte.
Jag föddes här.

Allt började med just de orden
Någon älskar alltid mer.
Det var så.
Orden och regnet.
Jag kan inte sudda.

Om jag flyttar, följer ni med?
Jag vet verkligen inte.
Alls.

2011-01-02T23:56:00.001+01:00

Nyår. Jo, det är överdrivet.
Det känns skönt att jag har konstaterat det.
Och tagit mig igenom.
Varje dag är början på ett nytt år för någon.

Gick en lång runda över gnistrande snö.
Skaren var hård.
Enstaka gånger sjönk vi ner i det meterhöga.
Lyckligast var hunden.

Och sedan föll stjärnorna.

De faller alltid.
All tid.

2011-01-01T17:54:00.000+01:00

Det finns ett definitivt vemod över årets
sista dag. All tid.
Självklart, tänker jag så.

Det finns dessutom för många förväntningar.
Jag backar här också.
(Bad jag om ursäkt för att jag backade?
Det tar jag tillbaks. Här backas.)
Av fri vilja.

Vi fick en fin kväll.
Ett gott slut.

Idag, en långsam bra dag.
Och jag funderar.
På nästa steg.

2010-12-31T19:30:00.002+01:00

Ett Gott 2011.
Till oss alla.

2010-12-30T01:34:00.001+01:00

Jag backar.

I förväg räknar jag ut att
mina steg inte är lika graciösa,
min stämma inte lika klar,
mitt skratt inte lika smittande.
Jag skulle kunna vara allt det där och mycket,
mycket mer.
Men jag kan inte den leken.

Jag är det bara när det är på riktigt.

Förstår du?

Jag backar alltid.

2010-12-27T02:08:00.004+01:00

Jag har pausat tillvaron. Det gör inte ont.
I sanning.
Men jag har svårt att röra mig. Jag är insvept i vad
jag tror många nämner som lycka. Den varma, bekväma.
Så enkelt.
En perfekt jul. Alla var glada, roliga, rara, klapparna
så fyllda av tankar, huset så tryggt.
Visserligen var vi insnöade och missade midnattsmässan,
men det var inte han som har vackra ord som höll den
och ljuset tändes ändå för mig, det vet jag.
Istället pulsade vi till ottan genom meterhöga drivor.
Och sedan drack vi himmelskt kaffe vid brasan.
Jag hör omvärlden ömsom ropa, ömsom sucka -
Men stanna där, du lilla människa. Gläd dig.
Och jag försöker verkligen.
Jag vet också att jag bär på saknaden,
väl inslagen, just nu dold.
Den är en del av min helhet.
Ger jag upp den ger jag upp mig själv.
Det går inte. Igen.

Varför minns hjärtat?
Om inte för att vi ska kunna styra rätt, så varför?
Varför minns hjärtat?
Och varför ger du upp?

Jag vill fortsätta efter min kompass.
Lita på riktningen.
Lita på att allting har en mening.

2010-12-24T11:36:00.005+01:00

Som att finnas i en saga,
en av de många, många jag läste som barn.
Snön ligger vit på taken.
Snön ligger vit upp till taken.
Det är kallt, klappar med tanke,
har slagits in med omsorg i vackraste
papper, ljusen lyser, skinkan doftar.
Kaffet är starkt och sångerna vackra.

Allt är inte perfekt,
insidan är melerad. Alltid så.
Men jag är jag. Och jag är på riktigt.

God Jul,
en i hjärtat stillsam,
en för sinnen fridfull,
en i sanning innerlig,
önskar jag alla som väljer att fira denna
glädjens högtid <3

Mina tankar hos er.
I kärlek.

2010-12-23T01:02:00.014+01:00

Man har ögonblick av klokhet och klarsynt mod.
Jag har.
Eftersom min bil vägrar starta i -20 så meddelar
jag jobbet att jag är fast hemma och får hoppa på julmaten.
Men jag är saknad och chefen snäll. Han hämtar mig.
Vi diskuterar vackra ord under resan. CDn spelar
Vi kommer aldrig att dö och båda är mycket tysta.
Drunknar i djupet.
Jag frågar om han verkligen tycker att tolkningsrätten är fri.
Själv tvekar jag. Ibland.
Min skulle kunna bli ett övertramp.
Eller så är den så klok att den
ser förbi och in i författarens innersta längtan.

Det märkliga med denna konversation är hur jag
hör mig själv säga att jag inte störs av hur läsare
tolkar mitt, bara inte vill förgripa mig på någon oskyldig.
Hur han, som banne mig skriver vackert, instämmer,
förstår, drar tankarna vidare. Hur vi enas om
att man lär känna sig själv när man formar sitt, andra
när man läser deras. Hur orden, de skrivna,
avslöjar våra själars innersta. Hur stort detta är.
Det märkliga är att jag sitter där under
en vintrig bilresa och vet att jag skriver.
Jag vet att jag faktiskt skriver.
Och han tycker inte det är det minsta konstigt.

2010-12-19T02:02:00.010+01:00

Fikar med en gammal kompis.
I bemärkelsen fika som blir
lunch på hennes stammis-restaurang
och gammal som i vi träffas egentligen
aldrig och det är för att vi nuförtiden inte har,
och kanske aldrig hade något gemensamt.
Försöker intala mig själv att detta är
härligt, kul och bla, bla, bla,
men seriously, jag ser plötsligt min egen styrka.
Aldrig hade jag tagit bästa platsen, påpekat att "de vet
vad jag vill ha här" och sedan betalat min nota först, hela tiden
docksött leende. "Kraaaam" ni vet.
Kanske blir jag ett lyckoinlägg i hennes
facebook dessutom. Herregud så tröttsamt.
När jag kör hem är jag en kort stund panikartat ledsen
över allt ytligt oss människor emellan,
känner att jag tappar mig själv.

Alla definierar vi lycka och vikt olika.

Hemma blir jag lugn, trygg och insnöad.

Lyssnar på P3 dygnet runt och varje hälsning jag

skickar är viktig på många plan.

Jag längtar riktiga människor som inte vill imponera.
Jag längtar ärligt.

Rädda mig!

2010-12-14T23:39:00.000+01:00

Ibland får man faktiskt sudda....
Lust att vara länkad till en tidningsartikel finns inte,
denna blogg söker sig inte till rampljuset direkt.

Fast nog var det märkligt att jag låg här under
vårt takfönster i söndagsnatt och såg stjärnor
falla. Ikväll är det molnigt, önskningarna
får vänta.

2010-12-14T09:42:00.000+01:00

Luciakvällens klockrena barnröster,
de varma kramarna, tusen ljus i en
gnistrande kall natt.

Det bär. Självklart.
Jag kan. Jag vill. Jag är.

2010-12-13T10:34:00.002+01:00

Allt börjar med jag.
Det känns inte helt bra när man inte är en
utpräglad jag-människa.
Varje gång ordet bokstaveras så
mår j-a-g lite illa.
Ändå går det inte att undvika.
Jag skriver om mig.

Jag är långsam.
Det verkar omöjligt att få andra att förstå.
Jag är ett yrväder. Också.
En virvelvind som vill ordna Det Bästa.
Man väljer vad man vill se,
och trots att jag huttrande står där med tårar som rinner,
försöker förklara att min insida är långsam och
mycket skör, att jag måste få läka mitt sår
ordentligt en gång för alla, att även den kortaste text
är viktig men svår och att jag inte vill tala
för döva öron längre, så slutar det med fler hårda ord.
Trots att jag verkligen f-ö-r-k-l-a-r-a-r.
Att jag finns.

Sedan blir det bättre. Som alltid när jag förtydligar andra.
Så att de ser hela sig.
Och hela natten ligger jag och tittar på stjärnfallen.
Fler än jag kan räkna.

Idag är det Lucia. Ljus i mörkret.

2010-12-10T12:58:00.001+01:00

Jag går över torget, in på smågatorna.
Snön gnistrar och hela staden verkar le, vilket
gör det omöjligt att inte le tillbaks.
Det börjar med torggubben som frågar om jag fryser,
fortplantar och sprider sig som en löpeld, slutar inte
ens när jag vinkar hejdå till skomakaren.
Fredagsmorgon innan affärerna har öppnat
och jag vill stanna tiden. Ett bra sätt är att
unna sig vinterlatte på det lilla cafét strax bakom domen.
På köpet får man alltid vackra ord där.
Idag säger han att jag är fin, inlindad i mina volanger.
Jag kommer att lysa hela dagen nu vet jag.
inte för att han sa så till just mig, utan för att jag andäktigt
fortsätter att lyssna till hur alla som kommer in
får ett helt personligt bemötande.
Han serverar i sanning omtänksamt kaffe.
Vi bordet bredvid sitter en ung man med en skrivbok
som min. Vi ler (jag säger ju att det aldrig verkar ta slut)
i nästan hemligt samförstånd.
Inget är finare än bokstäver mellan svarta pärmar.
Jo förresten tankarna bakom orden. Människan
bakom tankarna. Fast just där och då, är orden
vi skriver nog det vackraste tänker jag. Som staden.

Till sist far jag hem med alla matkassar, surdegsbrödet
och sonens nylimmade skor. Måste gömma mig en stund.
Fundera.

På det där med leenden som bär, främlingar emellan.

Nu jobb.

2010-12-07T10:26:00.007+01:00

Ler fortfarande, åt att det
ligger sanning i att jag är mycket.
Jag är värd just det leendet har jag bestämt.
Det är dessutom och dessvärre även så
att man får le samtidigt som man
blinkar bort tårar med små eleganta ögonrörelser.
Kanske förvillar jag, men hej och hå,
jag förvillas ju själv också.
Av glasklara minnen, sådant som inte skrivs just här.
Kanske borde jag slänga, men jag har gjort mig av
med för många bokstäver i mitt liv redan.
Som tillhör ett pussel.

En gång i begynnelsen ifrågasatte någon med beskt
tonfall, vad jag ville med min blogg...
Förhoppningsvis slutade han/hon (givetvis en anonym sate) läsa,
hittade sin egen lycka eller olycka.
Jag vill så lite.
Och så mycket.
Ord vill jag.
Helhet.

Det är en början.

2010-12-05T12:22:00.005+01:00

Detta är min dagbok.

Och. När man är mycket.
Då vill man ha mycket.
Säger vännen.

Jag ler.

2010-12-05T00:57:00.003+01:00

Visst, bra dag.
En stillsamt gyllene.
De flesta nöjer sig med sådant.
Men.
Jag gräver fortfarande. Är vilse.

Den noteringen gör jag för egen del.

2010-12-04T10:31:00.001+01:00

Ligger kvar. Länge. Envist. Balanserandes
en mugg kaffe och laptopen. Snön är så tjock på
takfönstret att det känns som tidig gryning i rummet.
Första lördagen på månader då det är möjligt att glömma klockan
helt. Fick jag önska mig det världsliga nu ville jag ha klara
utvilade ögon utan mörka ringar som felplacerade
skuggor. Men för sådan sömn krävs inre ro och kom
inte och säg att den är lätt att hitta. Jag försöker,
vet vad jag talar om. Kanske klarar man inte allt själv...
Nästa sak att önska skulle vara mindre deg i
hjärnan, flödande tankar. Skrivarlust och fantasi.
Eller lite dumdristigt mod.

Det blir lussekattsbak.
I ett hus med många tända ljus.
Ett hus som ligger inbäddat i snö.

2010-12-02T11:52:00.001+01:00

Idag är på sätt och vis en födelsedag.
För mig och yngste.
Det skulle ha kunnat vara det där helt andra.
Tacksamhetens ljus brinner hos oss.
Och snön faller tät.

2010-12-01T11:08:00.004+01:00

Skriver det uppenbara.
December är här <3
Bye, bye du ledsna november.
Elva månader tills vi ses igen.
Det blir bra.

2010-11-30T23:29:00.000+01:00

Finaste vännen skriver:
"Nu vill jag veta..."
Det är en kärleksfull
uppfordran. För vi har lärt
oss att berättandet är livsviktigt.
Men att det inte räcker.
Lyssnandet är det som helar.

Långsamt vågar jag se bakåt.
Jag var inte dum.
Jag var faktiskt inte det.

2010-11-29T21:39:00.000+01:00

Tassar omkring i raggsockor och tjocktröja.
I spisen sprakar brasan.
Hur blev det så här? Vinter och snö precis
som jag ville.

Då fortsätter vi väl att önska ett varv till då.

2010-11-29T10:01:00.004+01:00

Hur och var börjar man berätta sin historia?
När målet är utmärkt, men vägen omöjlig?
Jag tävlar sällan. Ändå tror jag att hon finns.
Där, i ett av rummen. Den lilla ettriga djävulen
som vill Ha. Vill komma Först. Vill bli Sedd. Finns,
och jag trycker ner. Bryter av sköra vingar.
Hindrar det som också är jag,
från att flyga högt.

Vägen känns ofta för lång.
Och jag har ritat en karta,
som inte är. I verkligheten.

2010-11-29T09:58:00.000+01:00

Jag viskar ständigt.
Nu får det vara slut med etiketter.
På samma sätt och av samma anledning som
med rubriker.
Vi kan sätta Ältande som den enda stora.
På allt.
Eller så tar jag tag i mig, i mitt jag, och tänker efter.
En annan dag.

2010-11-29T00:01:00.009+01:00

Bland de riktigt gamla husen i fin-staden,
är julmarknaden som vackrast. Jag köper
bästa chokladen och godaste rökta korven.
Sedan dricker vi svampsoppa och äter
lussekatt. Hela tiden fryser jag. Men det
är så vackert med all snö, de många ljusen och eldarna
i den mörka, tidiga kvällen att jag inte vill gå hem.

Jag fryser fortfarande. Halsen värker och den där fladdrande
känslan i magtrakten är kanske inte oron.
Det kan vara febern som vill till.

Finaste JCMAS fick en award. Den hamnade rätt
utan tvekan. På hennes blogg finns de nakna
orden som får mig att känna mig mindre ensam när
dagarna är trasiga.

God som hon är fick jag den sedan. Tack. Verkligen tack.
Sju saker om mig själv? Senare, när jag kan tänka.
Tills dess, awarden skickas vidare till er som läser.
Slåss inte om den!

2010-11-28T13:36:00.002+01:00

Och så är det Advent.
Första ljuset brinner för allas vår längtan.
Någonstans i detta förunderliga, hittar jag
luckor av Frid. Lyssnar till ord om Tillit i
den fullsatta kyrkan...
Jag är så självklart en av de man vill le mot,
ge en kram, att jag värms. Och i denna min tillfälliga
paus från fladdrande oro, tänker jag att kanske blir
livet lugnare om tålamodet finns att se mig själv
med andras ögon. Inte göra allt så komplicerat.

Å andra sidan. Då vore jag inte jag.
Då skulle jag inte se in i andra heller.

Det är Advent. Och det är fint nog.

2010-11-24T01:12:00.002+01:00

Det snöar.
Ett täcke av mjuk, kall frid. Som lägger
sig över fikon och rosmarin. Bäddar in.
Vi har paketerat försiktigt, burit en del,
men vill inte gräva upp allt.
Nu sitter jag och ser ut. På konturer.
Här är vackert, fridfullt. Mitt i kaoset.
Dröjer mig kvar i det magiska. Låter tankar
snudda vid året som gick.
Det gjorde ju det.
Och jag försöker bromsa tanken där. I tid.

Ett år är bara dagar.
Ett år är bara ord.

Jag har tankat mig med konkret handlingskraftig
lycka idag. Köpt lyxiga adventsljusstakar (som såldes
ut så billigt att jag jublade) och blommor hos min
blomsterhandlare. Allt till underverk som blev så
glada.
I köksfönstret står vita julstjärnor.
Det snöar.

2010-11-22T10:01:00.006+01:00

Skillnaden finns i göra och vara.
Och jo, jag önskar att jag kunde spotta bokstäver,
förklara. Inte rysa och skämmas och sluta
andas när jag läser mitt eget som innehåller allt.
Men jag klarar det inte, så jag sväljer de flesta.
Orden.

Otydlighet.

Jag gör mitt bästa. Det gör så många av oss.
Det är gott nog.
Jag gör mer än mitt bästa. Det är inte gott.
Inte när jag ser bakåt. Jag har trängt in mig.
I hörnet av livet. Här står jag och ropar glada
uppmuntrande fraser till de som leker.
Jag är inte någon lekledare. Inte på riktigt.

Och jag älskar inte tillräckligt.
Det har jag skrivit förut.

Jag älskar för lite.
Jag älskar för mycket.

Det har jag också skrivit förut.

Och inte blev jag tydligare nu.
Det vill sig liksom inte, det där med tydligheten.

2010-11-21T22:42:00.000+01:00

Som vanligt är jag ändå inte
tillräckligt.
Orkar inte ens skriva tillräckligt vad.

Jag gjorde ett bra jobb. Var en
bra människa. Hela helgen.

2010-11-20T02:12:00.000+01:00

Jag hittade en liten, liten
avbruten änglavinge i "nästansilver"
ikväll. Den låg där i snön.
Väntade.
Det skulle kunna vara en indianfjäder,
men jag tänker änglavinge.
Tappad för mig,
inte avbruten.

2010-11-19T17:21:00.002+01:00

Dessa önskningar jag bär omkring på.
Som jag inte själv längre orkar hålla i,
försiktigt och ömsint.
Inte vet om jag orkar bära alls längre.
Livet rusar snabbt.

Så säger jag "vill ha snö" och vaknar,
inte till vitt täcke men till slaskiga flingor
som envist fortsätter falla hela dagen.

Och där finns likheten. Det blir,
men det blir inte riktigt fullt ut.
Inte så som jag tänkte.

2010-11-18T22:23:00.000+01:00

Visa dagar är effektiva. Mest beroende av att
nöden inte har någon som helst lag. Det fanns
så att säga en del som behövde bli gjort
senast idag. Eftersom jag startar med att bli
uppretad på ett personalmöte, men är
klok nog att bara vara exakt lagom vass, så
är jag lite hemligt nöjd med mig själv. Som tack
kickar idéerna in, fortsätter att spruta hela
eftermiddagen. Kollegorna är tysta och
det märker jag allt, tacksamma.
Jag gör ju deras jobb.
Igen.
Good girl!

2010-11-17T10:29:00.003+01:00

Jag funderar på att byta blogg ibland.
Längre än så går det inte.
Insidan är som den är hur mycket
omstylande jag än försöker mig på.
Fanns orken skulle jag möjligtvis överföra
några av de tidigaste månadernas klotter här
till en annan gömd ort. Sudda ut går inte.
Aldrig mer slänga ärligheter har jag ju sagt.

Nej jag stannar. För att sammanhang har en dragningskraft.
För att de jag läser hos och de som läser här har blivit
Viktiga.

Hårfina gränser ramar in världen.
Den där att bry sig så mycket om sin nästa så
att snällheten lyser upp offerrollen, att uppgiften
blir att vara en styrka för andra men glömma sig själv
och den där man vältrar sig i eget, i självömkan eller
titta-vad-jag-kan-och är-lycklig pratet.

Jag är dålig på balansering i det verkliga.
Får svindel en cm ovanför marknivå.
Men nu ska jag börja öva mig.
Inser att jag måhända kan tros "gå med håven" om jag är
för vänlig, att jag då verkar leta bekräftelse.
Jag måste alltså sträcka på mig, mitt i mitt klottrande.
Säga högt att jo jag kan, visst är jag
Förbaskat Stolt över somligt.

Dock inte dum nog att inte se att det kan bi bättre.

Ni ser. Jag är ohjälpligt fast i medvetandet om att andra
kan väldigt mycket mer.

Nu tappade jag mig i tankarna och måste gå tillbaks.
Och ni märker, jag redigerar inte alls.
Vad jag ville säga?
Flyttar gör jag den dag någon som inte får läsa hittar mig.
Vissa sådana finns trots allt.
Då bör man dra.

Stylar om? Äh, jag byter aldrig gardiner hemma.
Men jag tänder många ljus och har meterhöga
myrtenplantor överallt.

Här får det bli ord i stället.
Nya som ljusen
eller gamla som mina myrten.

2010-11-15T20:18:00.006+01:00

Det är förunderligt med snubblandet.
Som leder in i nytt och varmt.
Vi hittar Vänskaper, i en värld som tycks
gränslös. Jag hittar dessutom svar på sådant
som gnager. Inte det stora (svaret) på hur vi
utrotar hungern. Eller det lilla som förklarar
varför kärlek inte väger jämt.

Men.

Jag har inte riktigt vågat vara glad över mitt
ältande. Ifrågasättandet av mig själv blir
till sist ytterligare en börda. Något nytt att
skämmas över och min ständiga ursäkt är
"jag lastar av mig".

Då läser jag en artikel om en bok.

Så är det. Vi gör rätt.

Som delar med oss av tankar.

Som tar emot andras.

För: Vi mår bra av att bli ägare till våra livshistorier.

Vi måste berätta för någon.

Inre monologer hjälper föga.
Säger författaren. I artikeln.

Vi som vågar skriva ner för oss själva.

Och dela med andra.

Vi ska nog bli hela.

Skriv på.

2010-11-14T08:40:00.002+01:00

Antagligen tänker jag för mycket.
Igen.
Men.
När det stora vi pratar om är bistånd, hjälp
till självhjälp, fattigdom och hunger,
då smakar melon på fina frukostbuffén
lite onödigt bittert i min mun.
All denna lyx.
Så att vi kan prata allvar.

2010-11-13T21:48:00.002+01:00

Jag lyssnar på, pratar med, de som verkligen vet.
Med de som kan och som gör. Något.
Hör om det hemska, om världens hunger.
Om orättvisan.
Hör också om hoppet.
Arbetet.

Min ödmjukhet är stor.
Min tacksamhet över eget enorm.

Ändå måste jag skriva som sådant som är litet
och obetydligt och onödigt. Här.
Ett sätt att lasta av mig. Slippa släpa på
skräpet. På det ledsna.

Jag tror inte att mitt är det viktigaste,
det måste väl ändå vara sunt?

2010-11-12T19:12:00.007+01:00

Det är fredag. Skönt. Vi kom hem tidigt och nu
ligger jag på sängen i ett nystädat hus, med en kopp kaffe
och jag har minsann laptopen i knät. Äntligen.
Men jag är trött, frusen, öm, novemberhängig och
ingen ska få övertala mig att tycka om dessa grå dagar.
Helst vill jag gömma mig och sova
drömlöst.
Åker på kurs lö-sö.
Nästa helg far jag också iväg med jobb.
Inte fest och roligheter. Det är måsten.
Man bör avsluta sådant man påbörjar. Det är så
i livet Med Allt.
Lite väl många inteväldigtviktigavärldsförändrande
saker tar jag på mig.
Egentligen hade jag hellre varit hemma.
Jag går liksom in till hundra procent för mitt.
Som att skapa stor lycklig familj t.ex.
Det tar tid.

Just nu är locket tungt,
på skrinet med de ärligaste,
mest klarsynta tankarna.
Jag anpassar mig till omvärlden.
I den lämnas inga kistor öppna.
Förvillade känslor får inte rusa runt.

Lika bra det.

Nu vill vi äta god fredagsmat och jag
tänder ljus för er alla.
För er som har det bra.
För er som gråter.
För er som är fattiga.
För er som är ensamma.
Önskar så jag kunde trösta.

2010-11-09T23:12:00.000+01:00

Den där klumpen i magen.
Som jag nästan,
nästan
tappade.

Varför fanns den där så fort jag steg av tåget?
I min stad.
Som om alla byggnader och gathörn ville viska -
"du har inte glömt ännu, du är inte färdig".

November är november.

Tro inte att jag inte ser det vackra i våra dagar.
Kommer hem till stillsamt hus. 16-åringen har
tänt alla stearinljus, vi äter hemlagad soppa med bröd.
Jag hjälper till med provplugg.

Så går vi framåt.
Bra.

2010-11-09T12:51:00.003+01:00

Gjorde inte riktigt så,
shoppade hejvilt till mig själv, alltså.
En överdrift. Kom hem
med nyttigheter.
Kräsen och inte på humör
att slösa. Men sonen fick och mannen,
Vi njöt.
Bäst var marknaden, den söndagsfina
med blommor och stans bästa kaffe.
Där blir jag som alltid inspirerad till
kreativitet och återbruk.

Veckan blev fin. Sådär som jag hoppades.

Nu är det vardag.
nästan ont-i-magen-vardag.
Borde vara hemma och pyssla, skriva,
tänka. Inte fara till jobb.

Gråkall på insidan, frusen och trött.
Ta mig i kragen och möta november?
Ska, ska, ska. Hur kan det vara så svårt?

2010-11-04T23:31:00.000+01:00

Vi är i ett vänligt land.
Mannen i tidningsaffären blir glad att se oss.
När vi handlar i varuhuset,
småpratar vi med alla.

I högtalarna spelas Jingle Bells
och I'll Be Home For Christmas.

Jag shoppar loss. Det gör jag faktiskt
sällan annars.

2010-11-04T10:15:00.006+01:00

Nej, nej, nej, vill jag ropa nu
(eftersom jag inte ens kan kommentera
mina egna inlägg på detta nät = high security).
Min blogg stjäl inte mitt liv!
Den berikar.
Jag skriver i tankarna jämt, alltid.
Annars skulle jag försvinna. Lösas upp i intet.
Orden gör mig levande.
En del av dem får gärna hamna här.

Det stjäl ingen tid.

2010-11-03T01:13:00.005+01:00

Det sista jag såg innan vi for hemifrån,
var flyttfåglarna som flög söderut.
De har mod.

Skulle jag ha varit en av de som vågade
den långa resan mot något okänt?
Jag, med både ett stråk av Kristina
och Ulrika i hjärtat, vill tänka att jag
skulle ha följt min Karl-Oskar med glädje.

Så vill jag tänka. Poängen i det blir
tilliten till någon annan.

Nu är jag här. Inte speciellt äventyrlig.
Men hemma i det andra.
Klok nog att inse att man får ta det som det kommer.
Livet.
Dum nog att ändå fundera på varför.

Gatan är sig lik. Grannarna. Trädgården.
Staden.

Det blir en fin vecka.

(Och jag lär inte kommentera hos någon. 16-åringen
önskar och förtjänar absolut lite fb-tid. Tittar ev
till er i tysthet om jag hinner.)

2010-11-01T11:16:00.000+01:00

Nu har jag lämnat hunden.
Dränkt alla blommor
och gett katterna mat.
Inte roligt. Inte alls. För hemma är bäst.
Och det där tänker jag ju inte bara idag
utan varje dag. Fast speciellt på måndagar.
Det är därför jag är här. Fortfarande.

Fast om ett par timmar sitter jag på stora flygplatsen.
Smälter in i internationella världen.
Flexibla, anpassningsbara jag.
Först måste jag bara checka in.
Online helt plötsligt. Men tack för det,
jag gillar inte sånt.

2010-10-31T18:38:00.000+01:00

Ja viljan finns. Är stor och bra.
Minnen finns också.
Som att vi ofta pratade om livet. Om kärleken.
Så där som man gör när man vill hitta sin plats
hos någon. Vi var så överens. Om allt.
Men vi var märkligt nog också Säkra. Båda.
På att det fanns flera.
Människor att passa ihop med.
Att älska.
Inte bara en. Det var det vi sa, som om vi
tröstade oss själva med de orden.
Försvarade våra handlingar.

Logiska kamrater. Tillsammans.
Gömda sorger i vårt inre,
fick bli glömda. Vi såg likheter.
Trotsade världen.
Byggde upp en trygghet.
Fyllde med nya liv.
Underbara.
Som vi vill värna.

I mitt pussel finns bara
en bit som är skev.
Jag.

Och en bit som jag tror är borta.

2010-10-30T16:02:00.008+02:00

Mild luft. 10 grader.
Skarp sol tar över trots svarta moln.
Jag hänger tvätt ute. Dricker kaffe.
Funderar på att packa.
Men vi behöver aldrig mycket
när vi far till storstaden.
Pass och biljetter räcker. Annat finns där.
Vi reser på måndag.
Mannen möter upp på tisdag.

Jag blir sittandes i drömska lördagstankar.
Längtar.
Efter.
Helhet.
Än en gång hoppas jag på att det omöjliga
en dag blir möjligt.

Och jag önskar oss en glad tillsammansvecka.
Det sistnämnda ska nog gå bra.
Viljan finns.

2010-10-30T00:54:00.007+02:00

För mitt minnes skull.
När någon annan måste gråta
och jag har slutat leta.

Därför skriver jag. Om sådant bara några få
verkar vilja visa fram. Om längtan som inte går att
nöta bort. Om drömmar som vägrar blekna.
Jag tröttar ut. Mig själv och eventuella läsare.
Men om jag minns, då kan jag ta på allvar.
Både mitt och andras.
Hos mig blir orden inte tydliga förrän jag ser dem.
Och när jag vet att någon läser.
Det är då jag själv förstår.
Min ensamhet.

Det är också då jag ser min glädje. Den som var.
Och den som är.

Jag vill det ska bli bra. Jag vill faktiskt det.
Jag vill inte längre backa tiden. Eller jo.

Men bara ett år. Ett år bakåt från idag.

Sen gör jag som jag gjorde,
men har mindre bråttom.

2010-10-27T10:23:00.000+02:00

Jo det är så, ofta, nästan vareviga dag,
att jag märker av den där änglavakten.
Ser vad som hade kunnat hända. Om inte.
Är evinnerligt Tacksam.
För allt som inte sker.

Därför borde jag ha stor tilltro till livet.
Skynda långsamt.

Man ska inte jämföra sitt.
Någonsin.

2010-10-27T00:01:00.002+02:00

Mannen åkte idag igen. Annan världsdel
än förra veckan. Jag kör sonen till skolan.
Och hämtar. Bor man på landet så gör man så.
Vi fixar mat tillsammans.
Lite läxor i soffan, laptopar i knän.
Tända ljus, myser framför TV:n.
Det är som vanligt.
Stilla.

2010-10-25T18:44:00.005+02:00

Födelsedagen var en bra dag.
Finaste Rikki är klok -
"Skam den som säger jag ska inget ha, och berövar andra glädjen att ge."
Tog emot, från morgon till kväll. Blev bortskämd av nyhemkommen man
och otroliga underverk som överöste med genomtänkta presenter.
Vänner sms:ade och skickade mail.
Tack ni som kramade här. Det betyder mycket.
Bloggen är just nu min egen, smått hemliga värld.
Kanske blir sådant annorlunda en dag.
_________

Jag är lyckligt lottad. Medveten om det varje sekund.
Här finns en familj att älska, som älskar mig.
Ju äldre jag blir, desto nöjdare blir själen
med val som gjordes.
Mitt var Närvaro i det lilla. Deltid där ute.
Och sedan hann jag inte riktigt ifatt,
det är som det är.

Kommer min generation att sitta på moderna
"övermognamänniskorshus" och fortsätta
jämföra universitets- och högskolepoäng?
Kanske ska jag ändå aldrig bo så.
Faktiskt.

Dagen igår var så vacker.
Men jag har en klump i magen.
Sådana är det svårt att vara tacksam över.
Det är många minnesdagar just nu.

Låt min dag få bli den första på något nytt,
vill jag be.

2010-10-24T09:24:00.009+02:00

Jag tycker om änglar.
Udda sådana.
Det har jag inte berättat.

Nu hänger en mycket vacker
afrikansk sådan vid min säng.
Så ska jag sova bättre.

Senare idag kommer mannen tillbaka
från lång resa. Underverk och självklarheter,
ska samlas här. Tillsammans alla (utom trean).
Varmt och tryggt.
Hemma.

Men först, ska jag ligga kvar länge i sängen,
läsa Vägmärken. Har tänt ett ljus, ska strax
tassa ner och brygga kaffe.

Min fina dag. Idag.
Det har regnat inatt, jag trivs.
Det är alldeles så som det ska.

2010-10-23T11:13:00.010+02:00

Kloka KG ord. Jag får citat.

"Om jag visar mig sårbar kan den jag möter släppa sin rädsla"

Det tröstar. Omedvetet har jag kanske vågat rätt.

Så. Svart natt ska gå över. Läser om min omvärld i
tidningar (den stora), på bloggar (den lilla).
Många har det fruktansvärt.
Sorg, sjukdom, saknad.
Vilsenhet och våld.
Jag strukturerar upp i mitt inre.
Diffus värk, som håller mig vaken i mörkret
och får mig att vingla i dagsljus, blir en bagatell.
Själen slänger jag argt i väggen.
Bara vi får ha livet.

Igår kom två paket på posten.
Inslagna i kärlek. Och fast jag fick, så
vill jag inte öppna. Ännu. Sparar till imorgon.
Min dag. Omsorgen är mycket vacker.

En blogg kan bevisligen leda framåt.

2010-10-20T23:22:00.005+02:00

Ont.
I rygg. I höft. I ben.
I huvudet.
Inte ett ok ont.
Utan det som bor granne med rädslan.
Orkar inte ens skriva.
Fel ord till fel tankar.
Hur ska jag då förklara.
För mig själv.

Första snön föll ikväll.
Tiden står inte still.
Jag måste hitta längtan.
Annars orkar jag inte att det gör ont.

2010-10-19T23:17:00.005+02:00

Jag skulle vilja få förklara.
Att vi kan bära. Åt varandra.
Utan att det blir för svårt.

Mitt hjärta. Med lätthet.
Axlarna tyngs inte ner.

2010-10-18T23:29:00.000+02:00

Orden blir för många. Där någonstans brast jag.
Brister fortfarande. Litar så illa på tålamodet
som inte finns hos mig, att jag inte förstår att
andra besitter den förmågan.
Att vänta.
På att Tankar hinner dit de ska. Om de ska.

Jag vet exakt hur långt ett år är.
Varje dag vet jag det.
Ett år sedan det.
Och det.
Det.

2010-10-17T17:42:00.002+02:00

När kvinnan vid min sida, hon som alltid pratar enbart om sig själv,
sina underverk, aldrig frågar om andras och har tjyvlyssnat
på mitt samtidigt som hon har styrt ett eget med hög röst,
lägger sig i för att ta över även detta,
ler jag mycket vänligt men ointresserat
och byter samtalsämne.
Sedan flyttar jag till en annan stol.
Kvällen är faktiskt en bra kväll.

Idag är det sol, hög klar höstluft.
Jag går en lång runda,
skriver ett ännu
längre
mail.
Tar det lugnt.

2010-10-13T23:30:00.003+02:00

Det är ok att stå alldeles still.
Så vet ni det.
Och om det sedan finns någon som kommer med
en kopp väldigt vackert jasminté, det som
vecklar ut sig, som doftar på riktigt
och som som värmer just där du
är frusen, längst in,
då känns det nästan fullt
möjligt att strunta i de andra som
inte ser hela dig.

Kanske jag ändå inte vill visa allt.
För alla.

2010-10-13T11:33:00.009+02:00

Jag står och stampar.
Är ensam i själen.
Min själ är min, men det är inte
alltigenom positivt att vara utan
andra i den.

Och jag hittar inte orden
som jag vågar skicka ut i
rymden. Så idag är en
ståstillaochväntadag.

Tills någon kommer och gör mig sällskap.
Där längst in.

Kanske är det när jag anar
riktningen som jag blir som mest osynlig.
Rädd att jag följer fel tråd.

Och så vet jag ju att sådana dagar som dessa,
då ska man gå med raska steg,
mot de där andra. Som är djupblå.
Eller blodröda.
Men jag vill nog inte ha bråttom längre.
Väljer att vänta.

2010-10-12T12:23:00.002+02:00

Inatt kom frosten. På riktigt.
Och jag vaknar till nästan andäktigt genom att
försiktigt sträcka mig uppåt och öppna takfönstret.
Sedan ligger jag ihopkurad och drar in
mycket
kall
luft.

2010-10-10T14:04:00.000+02:00

Fridfull, mycket vacker söndag i en värld som
fortfarande är mer grön än röd.
Får plötsligt timmar i bonus.
Ensam.
Sådant gör mig vilsen först. Hinner städa,
vattna alla krukor (varför envisas jag med
att ha så mycket sådant), svara på
mail-som-måste-svaras-på (vilket innebär
att jag rotar i gamla datorn efter dokument
och information jag har glömt).
Fast nej, det finns inte måsten. Jag gör
sådant, helt enkelt. Hos mig finns en nitisk ådra.
Den gör att jag inte vågar eller vill strunta i
vad andra ber om.
Kanske en stolthet?
Över att jag kan vissa saker bra.

Jag skjuter på skrivandet. Som jag vill mest.
Det där "jag-öppnar-upp-ger-hittar-samtidigt-mig-själv"-
skrivandet. Sparar det bästa till sist.
(Så som jag innerst inne hoppas.
Att livet gör.
Sparar det bästa till sist.

Men så är det nog inte. På riktigt.)

Nu ska jag. Skriva lite.

2010-10-10T08:13:00.005+02:00

Kanske är mitt kök trots allt fel för en del...
Så får det nog vara.
Tycker jag.

2010-10-08T22:44:00.003+02:00

Jag tappar min tråd. Den röda. Annars är det mesta
bra. Kanske nästan mer än det.
Om jag lyckas svälja min längtan,
efter den Väldigt Tydliga Riktningen.

Det finns en möjlighet att jag är ensam om att vilja
så mycket.

Hit hinner jag tänka innan jag
råkar titta upp och hör Knausgård.
Hos honom finns något. Jag kan inte greppa
riktigt, det försvinner igen.
Skulle han förstå mig måhända? Det där om ärlighet?
Om mening.
______

Jag har inte en historia att berätta.
______

Mitt är ett vanligt liv. Som håller mig i schack.
En konfliktfylld vecka med förmycketjobb.
Jag blir överkörd av människor uppfyllda
av sig själva. Tre gånger.
Sedan får jag ett mycket vackert sms.
Ett förlåt från chefen. Han bär andras bördor enligt mig.
Men hans språk är poetiskt, tankarna tangerar mina.
Han ser samma röda tråd.
Jag slutar vara arg.

Istället går jag till min frisör. Som stylar de som
finns i kretsarna som syns. Och mig. Och mina döttrar.
Vi blir alltid mycket vackra och det tycker han om.
Så vi får "bästakunden"-pris.
Och omigen vet jag att jag inte hör hemma någonstans.

2010-10-05T22:53:00.000+02:00

Går hundrundan.
Hittar stolta, vackra, stora, fjällskivlingar.
Som jag steker i riktigt smör.
Vi äter len soppa gjord
på en del av den squash jag har burit in.
Tar ett glas tisdagsvin.
Och brödet är gott.

Sådana dagar finns också.
Jag vet det.
Jag vet faktiskt det.

2010-10-05T00:46:00.004+02:00

För länge, länge sedan.
Redan då.
Sa vi att vi var bra,
när vi kämpade, tillsammans.
Med jord, med växande.
Att det var skillnad på sådana dagar.
Och andra i olika världar.

Och jag blundade alltid väldigt hårt.
Då.
Men visste inte varför.
Vägrade se bakåt.
Inte känna efter, absolut inte.
Minnas.

Och om jag fortsätter så.
Eller kanske om jag vågar titta färdigt.
Till sist.
Då skulle jag kunna njuta
hejdlöst, av mer än köksträdgårdens
bruna mylla och djupgröna övervintrare.
Detta liv vi värnar så.

2010-10-03T15:18:00.002+02:00

Ett försök att ta kontroll, gör att jag
rensar ogräs i köksträdgården, trots att det
är oktober månad.
Sedan gräver jag så att det svartnar.
Kanske tänker jag framåt.
Kanske tänker jag inte alls.
Utrotar det jag kan på utsidan.
Insidan är inte så tillgänglig.
Längre.

2010-10-01T16:29:00.010+02:00

Snörvla är ett sorgligt ord...
Jag gör inte det längre.
Eller hulkar.
Vill bara klargöra. Jag har gått framåt.
Möjligtvis suckar jag.
Behöver värme.
Behöver hopp.
Möjligtvis gömmer jag mig.
Lite.
Möjligtvis tvivlar jag.
Ibland.

Idag är det fredag.
Och oktober.
Min oktober.
Jag gräver med glädje.
Minnen från där och då.
Från här och nu.

2010-09-30T23:26:00.002+02:00

Skyddsfiltar finns.
Förra hösten kom min fram.
Brun, rost, oliv, sammet, siden.
Så vacker att jag faktiskt log.
Fast mest grät jag ju.
Då.
Snörvlade i mitt mjuka täcke.
Svepte in mig. Varje natt.
Hulkade i min mardröm.
Torkade tårar på kanten.
Tröstades av den lena känslan.
Som hud.

Jag stoppade undan den i somras.
För att kunna längta.
Efter sådan enkel tröst.
Imorgon ska jag lägga den på sängen.
Igen.

2010-09-30T08:53:00.000+02:00

Det kan vara så att jag vill för mycket.
Innerst inne. (Eller för lite.)
Kanske vill jag för mycket,
på samma sätt som jag känner.
F-ö-r m-y-c-k-e-t.
Skyddsfiltar till trots så
hittar jag andras oro.

Hösten vill också. På riktigt.
Varje natt gör den ett än större, kraftfullare försök
att ta över, svepa oss i vila.
Första frosten är här.
Största myrten, över metern hög,
borde ha fått flytta in.

Min hund och jag,
vi ska gå.
Över ett krispigt fält.

2010-09-29T11:41:00.001+02:00

Vi hittar olika glädjefickor i tillvaron.
Vi som är.
Jag försöker kraftfullt slå bort tankar
om att mina skulle vara för grunda.

I morse hängde jag tvätt.
Vita lakan, sol, klarblå himmel och
gula löv. Stillhet.
Min månad runt hörnet.

Vill inte längta. Efter något som inte kan vara.
När det som är gör alla gott.

2010-09-28T22:50:00.003+02:00

Man har sig själv att skylla.
När man skriver.
Hemliga ord.
I öppen blogg.

Men att du vill läsa allt?
Överallt.
Utan en enda kommentar?

Känns inte bra.
För mig.

2010-09-27T18:40:00.005+02:00

Åh, jag begriper ju att jag är luddig.
Otydlig.
Men, jag-kan-inte-lämna-ut-andra.
Därför blir det kryptiskt.
Och så tar jag bort en massa ord.
För det är väldigt-onödiga-sådana-för-mig.

Så, ni missförstår kanske. Eller suckar.

Kan inte hjäpas.
Ni får hitta på egna "runtminautfyllnadshistorier".
Det kanske funkar?

2010-09-26T23:28:00.001+02:00

Och jag tog fram Kristina Lugn.

Sen grät jag där innerst inne.

Det gör ont att känna igen.
Hundstunder har vi alla.

2010-09-26T13:02:00.019+02:00

Skriva lite om min helg.
Försöker inse. Att jag ändå är.
Att jag måste förstå det vackra.
Göra livet lättare för mig.

Det var just här jag skulle finnas dessa dagar. I mitt.
Magisk, otrolig fredagsnatt. Trolskt dimbeslöjad,
med månsken, moln och sammetslen värme.
Öppna eldar.
Vi vandrade över fälader, in i mörka skogar, ut igen
och jag anade att just så här såg det nog ut i vårt land
för flera 1000 år sedan. Min hemtrakt.

Mitt emellan natt och natt stod jag stilla i en tät,
fortfarande lövtäckt skog,
såg upp mot trädkronor och månsken som
inte nådde marken. Det var större än att stå i den
mäktigaste katedral och jag anade en kraftkälla som
kan bära ett tag.
Pärlande ungt skratt och busiga, hemliga viskningar.

Sedan var det lördagskväll och andra människor.
Och min värld är så många världar. Och jag skulle kunna höra till.
Men jag blir rädd för fasader.
Och jag tänker för mycket.
Jag gör verkligen det.

2010-09-24T11:44:00.015+02:00

Vill inte alls vara där jag är, idag.
Trots att allt är bra.
En varm, soldisig
septemberdag.
De känslor som finns
att brottas med är en liten
sparv
i
hjärtat.
(Orkar inte mata, vill bara inte förlora henne.
Vi pratar mer om min värnlösa sparv,
en annan dag.)

Jag vill till bokmässan.
Bara gå och njuta,
suga åt mig.

Om jag fortfarande bloggar om ett år...
Om någon av er fortfarande läser...
(Vi avkräver inte varandra löften,
vi säger "om".)
Då kanske någon vill träffa mig?
Strosa tillsammans.
Efter så lång tid.

En ultimat bloggträff.

2010-09-24T01:17:00.004+02:00

Fullmåne inatt.
Fullmåne natten efter höstdagjämningen.
Jag vill ha mer tid för bara mig själv.
Inte lägga mindre tid på andra,
Bara hinna mer med mig själv.

2010-09-21T22:42:00.022+02:00

Du känner alldeles rätt
sa han idag.
Inte fel alls.
Men du känner för mycket.
Ibland.

Vet, sa jag.
Och kunde le.
Det är ok.
Bara jag får lämna här.

Sedan tänkte jag på min blogg.
På allt jag inte vill lämna.

2010-09-19T00:55:00.008+02:00

Det blir lite tunt med orden.

Tankarna finns, men är grumliga.

Jag skulle platsa i ett glansigt reportage om den

lyckliga, normalorganiserade människan nu.

I tidningen om utsidor.

Fast jag läser inte den tidningen. Eller facebook.

Men kommer mig inte för att skrota eländet. Det

händer ju faktiskt att gamla vänner hör av sig (jag har fått

kommentarer från någon som känner någon, som mindes mig, det

var så vackra saker att jag inte repeterar). Så i fall att...

Nu har jag lärt mig kryssa (dölja). Mitt nyhetsflöde

är därmed minimerat till de närmaste och till de som

kan konsten att uttrycka sig så att det blir läsvärt.

Detta apropå facebook som jag inte alls tänkte skriva om.

Jag köpte Profeten igår. Andra gången på tre månader.

Denna gång i tunn, utsökt enkel pocketutgåva (15 kr).

Jag drar mig för att läsa. Vill bära med mig bara.

Den är så vacker att jag inte kan sortera känslorna.

Istället läser jag "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

av Ann Heberlein. För jag vill ana.

Hon skriver också vackert. Skriver på ett sådant sätt

att inga ord skorrar eller krockar. Och hon skriver sant.

Det är bra.

Jag känner inte igen. Vilket är skönt.

Bara enstaka meningar är som om de var mina.

Som om jag tänkte dem först.

Då drar jag djupa andetag av lycka,

mitt i hennes olycka.

Över att min ensamhet inte är unik.

Min gråt har haft en anledning. En verklig orsak.

Nu handskas jag med minnet, förstår mig själv.

Bättre sent än aldrig.

2010-09-17T11:53:00.008+02:00

Chefen (det finns alltid chefer

i min värld), ler och säger

att jag måste fortsätta hålla min icke moraliserande

låga vid liv. Alltid. För "vi andra är så

fyrkantiga". Så säger han. Högt.

Och menar det.

Sådan kan jag alltså också uppfattas.

Jag tycker så förbaskat mycket.

Om den lilla människan.

2010-09-16T00:08:00.005+02:00

Ni vet hur det känns kanske.

Att ha gråtit länge.

Man liksom sväljer.

Drar en djup, darrande suck.

Det kan vara skönt.

Och kanske någon kramar om.

Kanske man vill det och inte

värjer sig.

Bara jag, är sådan att jag skäms.

Och sedan önskar jag att jag hade bitit ihop. Hårt.

Inte brutit ihop. Inte bjudit på mitt blödande sinne.

Där är jag nu.

I ingenmansland. Där minnen inte hittar hem.

I landet där det inte spelade någon roll. Att jag var ärlig.

För jag är fortfarande ensam.

Längst in.

2010-09-14T09:31:00.006+02:00

Ett år av ord.

På lappar.

Och i blogg.

Som att ha fullföljt något,

inte släppt min lina.

Livlinan jag glömde berätta om.

Då.

Det regnar.

2010-09-11T23:52:00.004+02:00

På väg hem från en lång

kursdag, ser jag en

skylt.

Och svänger faktiskt av.

För jag vill veta hur

det är att bo just där.

Vissa ställen läser man bara

om i blogg annars.

Det var vackert. I skogen.

Inbäddat.

Flyttfåglarna flög söderut.

2010-09-08T10:17:00.000+02:00

Och, ja det är nog som

vidunderliga gladmymlan säger.

(här)

Bloggare går före många

andra. I mitt liv också.

För tänk, jag är en bloggare.

En bloggerska.

Jag hittar vänner

som fastnar i mitt djup.

Jag letar ord, lär mig skriva här.

Jag har ett hemligt

liv.

Vid tangentbordet.

Tänk om man skulle annonsera detta på fikapausen...

Fast jag vill liksom inte dela med mig.

Mer än till er.

2010-09-07T09:41:00.008+02:00

Den stora världen.

Den mindre världen.

Bloggvärlden.

Men i annan ordning.

Så är livet, relationerna

uppdelade för mig.

Nu.

Och blogg som varken är stort eller litet,

är samtidigt allt på samma gång.

Viktigt. Väldigt viktigt.

Människorna bakom orden stärker mitt innersta jag.

Gör mig modig, öppen för verkligheten.

Vi är så många, så olika.

Sedan händer det att man ändå blundar.

Hårt...

Var på stor förvirrad fest med många

för varandra okända i helgen. Försökte tänka

som mitt bloggjag - se det innersta hos dessa

olika människotyper, det vackra. I alla.

(Jag lovar, det var en Noas ark av människor.)

Vilket inte var lätt.

Inte.

Min blick vek undan, mer än en gång.

Orken sipprade ut.

För jag ville inte lyfta alla högt.

Och jag höll inte tal.

Mannen är mer obekymrad än jag,

rycker på axlarna bara,

en fest är en fest.

Inget mer.

Så, här hos mig själv, nu,

har jag erkänt.

Att jag önskar mer. Än vissa.

Att släkt är komplicerat.

Den lilla får vara viktigast.

Sedan vänner.

Och bloggar.

Därefter världen.

Sedan utspätt blod.

Man kan ändå aldrig vara alla till lags.

Jag hade skoj. Trots allt.

Man får aldrig roligare än

man gör sig. Vet jag.

Kanske var det mitt sätt att ge.

Att ha trevligt på deras

tillställning.

Se ut som om jag hörde till.

2010-09-02T00:05:00.004+02:00

Men jag har inte funnit min ro.

Bara bestämt mig

för att hantera

min oro.

Stigen in i dimman.

Där kan jag gå ett tag.

Där har jag gått förut.

September rädda mig nu.

2010-09-01T09:02:00.003+02:00

1:a september.

Hundrunda.

Dimman ligger tät och våt

över fälten.

Det är en blek sol

som lyser, där bakom.

Men den lyser.

Denna månad.

Som lovar höst.

Jag är oktoberbarn.

Jag älskar september.

Och vägen är lätt att se,

den jag ska följa.

Jag står stilla, tvekar

en kort stund.

Trycker på sänd.

Imorgon är allt som vanligt

igen.

Idag ska jag bara ta mig

igenom.

Jag älskar september.

2010-08-30T09:28:00.008+02:00

Visst är det förvirrat emellanåt?

Livet.

Jag är så glad över att mitt försök att,

städa mig själv

hitta mitt eget som bär,

för mig framåt,

gör mina steg säkrare.

Att det dessutom slår an hos er.

Jag är inte ensam när ni läser.

Men, det som förvirrar är att,

det har sin start i det värsta.

Det alla, alltid fördömer.

Att inte veta var man hör hemma.

Att önska något man inte borde.

Att drömma om det som var,

vilja göra ogjort.

När man inte får lov att drömma.

Vilken start...

Jag är mycket här. Mycket nu.

Är noga med att bara känna

efter lagom mycket.

Kanske kan jag hänga upp min oro på något

rent praktiskt.

På tid?

Jag hinner inte plocka allt i köksträdgården.

Grytor puttrar varje kväll, frysen är full.

Vi har ett överflöd av tomater, argentinsk squash,

bönor och sallad.

Lök hänger på tork.

Potatis, palsternackor och gulbetor är det ingen

brådska med.

Vi dricker egen äppeljuice till frukost.

Vi är rätt vanliga också, vi stressar.

Kommer hem till odiskad disk och

jagar dammråttor.

Går för korta rundor med hunden.

Måste påminna mig om att jobb också

är roligt. Vi är så fantastiska tillsammans

just nu att mitt hjärta svämmar över.

Jag är räknad med.

Fast helst skulle jag vilja bara få

skriva.

Lära mig tänka rätt.

Hitta min historia.

Det skulle vara något det.

Kanske kan jag hänga upp den fladdrande oron på tid.

På bristen av.

Jag hinner inte vara alla dessa kvinnor jag är.

2010-08-28T08:13:00.005+02:00

Jag blir aldrig klar.

Just nu, känns det så.

Tydligt.

Det gör inte ont.

Men jag kan inte släppa.

Och kommentarer om att jag borde,

nej tack... inte idag iaf.

Helgen går i föreningslivets, byagemenskapens

årliga anda. Jag, en av de självskrivna, hinner

prata och skratta med många. Kramas. Höra till.

Ikväll är det kalas.

Imorgon blir det traditionsfylld stämning.

Jag stoppar undan lite av mig själv.

Till en regnig dag.

Det måste vara så. Annars rasar det.

Helt orättvist för många.

Jag blir nog aldrig klar.

2010-08-25T22:04:00.001+02:00

Jag kör långt. Ensam. För att lämna allt sådant

som tredje underverket inte kunde ta på tåget

när han flyttade till nya drömutbildningen.

Kör genom det landskap som finns i mig, alltid

har funnits i mig trots att det inte finns några

biologiska spår av det. Det får mitt hjärta att

sjunga. Mitt Duvemåla.

Som om någon, en gång i tidigare släktled,

gjorde ett misstag, lämnade sådant som var menat.

Men lät en bit av hjärtat och själen bli kvar.

I den skärvan glimmar fortfarande

sandkorn som egentligen tillhör mig.

Fattas mig.

Är det så? Har vi gjort samma sak? Lämnat spår

av något ofärdigt? Något som skulle ha blivit?

Kommer en dag någon att bära omkring på vår

saknad, se det vi inte vågade?

Här.

Jag är så lycklig när jag kör genom vårt

vackra, vackra Sverige.

Väljer småvägar, omvägar och kringvägar.

Hinner tänka mycket. Lyssna mycket.

Och vi har en underbar dag.

Underverket och jag.

2010-08-24T23:19:00.004+02:00

Jag tänker att jag skulle vilja att han skrev

en sång om mig. För jag kan inte sådant.

Det tänker jag ända tills jag har kört bil ensam i

åtta timmar och lyssnat på alla hans texter.

Då vet jag att han redan har gjort det.

Flera gånger.

Om mig.

Om sig.

Jag gråter lite till och fryser lite mer.

Sedan känns allt bättre.

Igen.

2010-08-23T17:24:00.003+02:00

Suckar.

Över att jag är oskarp i min

kontur.

Går runt i cirklar.

Men så är det.

Så gör jag när jag lämnar.

Här.

Måndag och jag är vag.

Det är knepigt att försöka visa vem man är.

2010-08-23T09:55:00.006+02:00

Sagolikt roliga dagar. För oss. För mig, den konturlösa.

Som en paus från det där andra.

Med vänner som ser och sätter oss i ett varmt sammanhang.

Återigen detta som bär.

Sammanhanget.

Kanske numera för att mina vänner

är våra vänner och tycker om mannen.

Mycket. Inte som då, när jag var bihang,

tvungen att bevisa min rätt tillhöra.

Ser mig själv.

Ålderslös. Gjord av dimma men med

skarpa kanter.

Har aldrig passat i ett fack. Gammal

när jag var fri. Vilsen när jag hade hittat hem.

Nu är jag mycket ung. Igen.

Men sannare. Klokare. Äldre.

_________

Som fantastisk avslutning,

blev det nästan 3 timmar svensk

nutidspoesi om kärleken, om livet.

Insvept i musik som är den bästa.

Och jag är lycklig nog att veta djupet.

Lasse, Lasse, Lasse.

Nu kör vi lugn måndagsstart.

2010-08-21T14:50:00.008+02:00

Och så är det.

Helg, men fortfarande fin vardag.

Tunn, skör, lika genomskinlig som jag

känner mig,

när jag lämnar svaga spår i sanden.

Det tar ett år att gå runt min cirkel.

En gång.

Sedan kan jag behöva gå runt igen.

Med lättare steg.

En form av ett sorgeår.

Med stor glädje i botten.

Som jag inte vill glömma.

Sorg är mycket.

Är nödvändigt.

Är livet.

Jag önskar så, att fler vågade prata.

Mer, med varandra. Inte behöva

betala andra för att lyssna.

Vi finns ju här, du och jag

Men starka känslor skrämmer bort.

Kärlek ibland lika mycket som hat.

Jag fryser när jag lämnar ut.

Fryser för att jag är så ensam

om att tvivla. Fryser för att

mitt mod sinar. Fryser när jag

hela tiden tar på mig skulden

för att vi haltar. Inåt.

Tänker att jag nog ska ändra på något,

men kan inte. Det är det som är det konstiga.

Att ingen förstår att jag vill men inte kan.

Då blir felet mitt.

Igen.

2010-08-21T14:37:00.000+02:00

Jag tycker om de

hudlösa.

Som känner

det som gör ont.

I både mig

och dig.

2010-08-18T21:50:00.006+02:00

Helt plötsligt är jag där igen.

I det som är vardag.

Kör min mjuke fine 16-åring till nya skolan.

Segar.

Köper kaka till

de som kanske saknat mig.

Segar ännu mer.

Går in om på favoritfiket.

Köper kaffe och blir sittandes.

Kör mycket långsamt.

Sommaren har varit lång. Fin.

Jag är lugnare nu. Gladare.

Inte helatidenlyckligare. Men gladare.

Jag kör mycket långsamt.

Det är ok.

Såklart.

Trots min förmåga att mentalt spjärna

emot, hör jag till. Där.

Chefen och jag fikar. Pratar.

Om livet, döden, ungdomen, tron på nuet.

Ser honom i ögonen, säger

"du då, hur mår du?".

Vi pratar länge.

Ute regnar det. Mitt hus är städat.

Jag har börjat jobba.

Igen.

2010-08-16T00:53:00.004+02:00

Vissa dagar fasar man för.

I onödan.

För det mesta går bra.

Som att fira tvåsamhet.

Jag reder upp det.

Tänker vara rädd om alla.

2010-08-13T08:08:00.011+02:00

Dricker mitt morgonkaffe starkt,

svart. Bara.

Det får vara med hälsosam frukt

och grekisk yoghurt idag. Jag städar

fortfarande. När jag pausar läser

jag bloggar, funderar på hur olika vi är.

Hur olika jag är. Ensamtyp. Som inte

orkar luras. Står utanför och kikar in.

Sen städar jag igen. Slänger sådant som

jag en gång trodde skulle hålla

kvar tiden. Torkar där jag glömt bort

att torka tidigare. Möblerar om.

Med sådant vi har. Det jag en gång

bestämt mig för att tycka om, det fortsätter

att vara vackert. Länge.

Därav viss förvirring i mitt inre.

Vårt hus har liv, atmosfär, personlighet.

Som jag försummat.

Nu görs bot och bättring. Gårdagens

märkligaste "find" (här måste jag använda engelskan,

det var inget "fynd"), en tand.

Under badrumsskåpet, bakom ett rör...

2010-08-11T17:26:00.016+02:00

Det krävs ett visst mod när man skriver om

banala saker.

Som att inte vara helt lycklig

i livet man valt.

Mod inför sig själv.

Det modet tryter.

Här och Nu.

Vi lever i en värld full av sorger. Som

vi inte kan påverka. Stora sorger. Inte

små som denna. Som vi kanske kan förändra.

Res dig upp och gå. Så enkelt, säger de flesta.

Så är det inte. För här finns mycket. Som är bra.

Och han älskar mig. Mer. Jag honom. Lite Mindre.

Vi har byggt upp. Ett liv. Av ingenting. På

gemensamma värderingar.

Bara Ett saknas.

Det man inte kan trolla fram, "teurapeuta" fram.

Det längst in hos mig. Som saknas bara hos mig.

Vilket gör mig förvirrad.

För jag vet jag kan.

Känna.

Jag minns det.

Blir rädd för att knacka på hos de lyckliga.

Vill inte störa. Vill inte känna avundsjuka.

Vill inte bli tyckt synd om.

Vill inte.

Men läser. Ler. Unnar.

Skulle kunna skriva sådant.

Ljuga lite.

Fast inte här.

Och då, en dag som denna, med huvudet och

hjärtat fullt av saknad, får jag en

Beautiful Blogger Award.

Av fantastiska Mrs S som skriver kloka, varma

tänkvärda inlägg om Allt. Läs henne. Basta!

Om mig, skriver jag jämnt. Så detta blir kort.

Är alls inte snäll. Alltid.
Men, har ett stort hjärta. För stort.
Drömmer i färg på ett språk som inte är mitt eget. Tror därför inte på riktigt all vetenskap.
Men tror. Och tvivlar.
Skrattar mycket.
Verkar normal.
Tycker om återbruk och miljötänk. Slutade följa en blogg när innehavaren klagade på att plastpåsar i mataffären kostar pengar (han tog dem).

Ska lämnas vidare till sju nya.

Ord från ensamheten (på en ö så jag vet du inte ser nu)

Pennelina

foxy

Gladmymlan

Marie (som också fick av Mrs S)

Tigerliljan

Citroner sura (som kanske har bloggpaus)

men även

m.fl

Ok, så jag kan inte räkna, så är det.

Efterlyser Anna i samma veva, eller rättare sagt nyckel in.

Ännu fler förtjänar.

T.ex Du som aldrig slutar önska,

för mig,

trots att jag ger upp,

som hör av dig varendaste dag,

som är min vän.

Och ännu fler.

Människor bakom bloggar.

Vill ni displaya,

gör så.

Länka.

Etc.

Men bara om ni vill.

Jag ger mer än gärna i det tysta.

Så ni kan gömma. I ert hjärta.

Stolt över att vara ett "fyrljus i natten"

läggs min i kanten här intill.

Wow, så glad jag blev.

2010-08-08T10:02:00.004+02:00

Hårt arbete hjälper, tänker jag.

På sätt och vis är jag då tillbaka på ruta ett.

Lägger undan mig själv.

Det riskerar att bli för mycket annars.

För tröstlöst. Så kan vi inte ha det.

Men nu finns en skillnad, jag vet varför.

Så när jag gnor med trasor, slänger gammalt,

låter jag ändå inte locket glida på och sluta tätt.

Aldrig mer så tätt.

Jag bara vilar mig. I hårt fysiskt städande,

av ett hus som behövde min omsorg,

vilar jag mig.

Dessutom målar vi. Det var liksom lika bra.

Vi är ju lugna och snälla.

Det regnar.

2010-08-04T00:07:00.001+02:00

Jag är ute på mörkt, djupt,

öppet hav

när jag delar så här.

Dålig på att styra in mot land.

2010-08-02T16:56:00.013+02:00

Så skiljdes vi.

Och just vad gäller det,

så blir jag aldrig modig.

Igen.

Drömmer bara.

Mardrömmar.